Livs lång hängivelse…

Har du kommit in i vardagen igen?

Själv är det väldigt svårt att ta mig över en liten tröskel, att göra en lång ashtanga vinyasa praktis är det enda jag inte gör för tillfället.

Jag har frostat av frys, stor städat, tvättat fönster, bokfört, planerat, gjort material till kursen -fördjupning in i yoga chikitsa, haft en underbar sommar och till och med plockat bort dom flest hängmattorna fast krabbspöna får allt ligga framme ett tag till, ja allt liksom flyter på.
-Utom att jag inte gör min praktis(!) så som den brukade vara (allt är föränderligt).
Ibland är det skador som tar mig bort från att göra dom ställningar jag fått, ibland är det sjukdomar.
Just nu känner jag att det är latheten som har fått övertaget. Att jag inte har möjlighet att praktisera på shalan för tillfället gör att det blir svårt att vända trenden

I förrgår gjorde jag fram till laguvajrasana.  9st asana plus fundamentala och i primary är det 31st asana eller 33 beroende på hur man räknar.
Om man tar 9 asana fram i primary kommer man till purvottanasana. Det spelar ju verkligen ingen roll. Huvudsaken är att landa och andas, känna att närvaron av nuet hinner komma över en.

En sak hatar jag, och det är när jag redan på kvällen innan hoppas att jag ska göra si och så långt och sen inte gör det. I
Inget går att skylla på, bara att fortsätta att försöka imorgon igen:-) Förväntningar är det enda som kan tynga ner din yoga praktis brukar jag lära ut;-)

I bryggorna jobbas här vidare med handstående och att försöka lägga fötterna till huvudet (?), känns mer gymnastiskt än yoga. Känslan att stå på händer är smått beroende framkallande. (Jag har frenetiskt stått på händer mot vägg i flera år. Övat på att kunna hoppa upp mot vägg i minst 10 år, från början mark lyfte jag knappt med fötterna. Kom ihåg första gången jag kunde hoppa upp och snudda rumpan mot väggen, sen tog det månader innan det hände igen).

För precis ett år sedan var Kino Mc Gregor i Göteborg på Balansyoga och det var första gången jag gjorde denna position. Då tänkte jag hjälp, och när jag sen fick se kortet, kändes det helt omöjligt att det var jag som var på bilden.2012-09-26 07.31.07

När jag igår filmade ett klipp, insåg då vad som hänt på ett år. Blir så himla tacksam (att jag ens kan stå på mattan), ödmjukheten till att allt är möjligt öppnas upp så klart och tydligt.

Sekunden senare kommer en ettrig inre röst:
-Ja, ja så där himla svårt är ju inte det.
-Det verkligt svåra är att kunna göra tic-tac, det är grejer det. Du pysen du kan ju inre ens få ner hälarna i pasasana..

IMG_6405-002
-Fast, faktiskt kan jag snabbt få undan den rösten.
Yogan har lärt mig att se saker lite klarare och inte hänga upp mig på egots värsta drag, -att alltid försöka få mig bort från nuet och även tycka att jag inte duger (och kanske i värsta fall börja hitta försvar och kanske ge sig på andra som faktiskt gör si eller så).
Tadà en oerhörd styrka långt där inifrån växer sakta fram, den styrkan som är oberoende av yttre faktorer.
Landa i att jag både blir mer ödmjuk mot hur jag uppfattar andra och att medkänslan växer fram med den styrka och balans jag sakta hittar både utanför och på mattan, -Yogans väg.

Pasasana (noose pose) kommer nog snarare att vara min snara för mitt ego ett tag till framöver.


Guruji Sri K Patthabi Jois.

LOVE&SURRENDER

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s