Vi är uppfostrade att vi ska lida.
Vi ska göra oss förtjänta av det eller den.
Tänk att få lära sig hur saker och ting känns för mig, istället för om jag ätit upp då har jag varit duktig eller då jag bara ska ta en sista sked (även om jag är mätt) eller hur jag tillfredställer skolverket beror på deras syn på vad är viktigt, inte hur jag presterar utifrån min kapacitet.
Att vi faktiskt är känslosamma varelser som genom allt dömande och in passande tappar kontakten med vår själ.
Vi kan lyssna uppmärksamt på andras problem eller historier.( För det stärker ju vår egen position, eller är det utifrån villkorslöshet vi lyssnar)?
Att ge mig själv den fokusen och lyssna till mig själv… och då menar jag inte alla tusen konversationer som egot hittar på eller upprepar.
Det är det som för mig är yoga att verkligen lyssna till stillheten, andetaget, känna hela kroppen genom varenda cell.
Fokusera inte prestera.
Genom att dagligen göra min sadhana så blir jag bättre på det, utan att jag förväntar att kunna skörda frukt från det (andras beröm eller uppmuntran).
;-) love&praktis
Yogachic 