Under min vistelse hos Vera Simões blev jag verkligen påmind om ashtangans underbara effekter.
Jag har en väldig tendens att ta lång tid på mig även när jag delar upp min praktis så tar den lång tid.
Extra andetag i varje nedåt riktad hund några andetag att grunda.. lyfta, ja helt enkelt trix & fix.
När jag bara fokuserade på korrekt vinyasa måste jag säga att jag hittade lite tillbaka till passionen.
Detta inlägg gör att jag längtar tillbaka till Mysore men för er som bara sett ashtanga versionen ala youtube kanske får lite inblick i old style mysore..
Jag kan tycka att det lätt blir lite glamofierat när man ser Kino & co göra alla lyft och crazy poses, tro att det är så det är ..ashtanga yoga alltså, och det är ju inte riktigt verkligheten för oss som tar huvudet under axeln och ställer oss på mattan regelbundet på morgonen).
Hur mkt vikt vid att kunna ta sig upp från bryggor innan andra serien påbörjas? Jag fick allt snällt hållas. Det var läskigt och så svårt….Sen får man inte göra Charlie Chaplin och nu är det dom där hälarna som inte vill vara kvar i marken….Ja undra vad nästa?
Jag hade helt lagt ner det (att komma upp på tredje, jag har lagt mig mig ner och sen börjat stående) tills Vera kommenterade det och sa att -så är det, upp på treje ska du. Jag håller ju eg med henne… Så nu är det upp på 3 e och stå… men jag fick allt lägga full fokus en vecka för att det skulle gå igen. Tänk att det hela tiden är en sån process ett steg fram två steg bak ett snett fram och ett bak..och så ett fram- yippie! Eller faktiskt inte få positioner som gjort mig glad när dom väl vecklats ut (eller in), men kapotasana…karnavandasana..eller kanske inte.
Har varit vrål förkyld efter hemkomsten från Portugal men häftigt när man inte ger upp fundamentala ställningar.
LOVE & SUN
Yogachic 