POI

Jag har busat och köpt en för tidig julklapp till mig själv.
Poi, det min favvo leksak och jag har verkligen inte hållt på mkt senaste 10 åren..
Fast det är kul party trix, eld går alltid hem hos barn och vuxna. Efter sist jag använde dom så försvan ena… Äntligen kommer jag snart kunna leka med elden igen:-)

Jag är så himla trög på att lära nya saker, fast väldigt envis.
När jag skulle lära mig Poi så var jag ”fast” i Puskar i Rajastan, sydde upp massa kläder och det tog sin tid. Varje em fördrev jag tiden med att lära Poi av en Indisk kille, han hade lärt många, men ingen va så trög som mig menade han. Fast jag gav liksom inte upp..

Lika så har det varit med asanas biten…. Det tar tid, jag praktiserar och praktiserar mer än många och i många fler år, sakta men säker uppenbarar sig mitt center för mig i mer och mer avancerade ställningar. Att kunna hoppa fram (vinyasa 7) har aldrig varit något naturligt, som jag skrivit om innan. Massa rädsla finns kvar hos mig så fort höften ska börja vandra mer framåt/över. Det är ju så för dom flesta av oss vi börjar ifrågasätta oss själva i inverteradeställningar. Är jag stark nog? Dör jag om jag faller?
För mig har det tagit väldigt många timmar/dagar /veckor av dedikation till just upphopp mot vägg från nedåtriktad hund för att bli bekväm med den. För att bli bekväm i mig själv… Livet har lärt mig att jag är stark nog. Livet har lärt mig att jag dör inte om jag faller, jag tar mig upp starkare, med mer empati till mig själv -jag vågar vara sårbar och be om hjälp.
Min asana praktik tar mig med små steg närmare att leva i harmoni med mina vrittis (sinnets rörelser dvs alla tankar det ständiga sorl av intryck som sinnet skäller på)?

I söndags när jag praktiserade med en vän så var det första gången hon lyckades hoppa upp mot vägg och jag blev tårögd för jag vet lyckan, att det är ett steg mot att lita på sitt rena hjärta…

LOVE&PRACTISE