Pinchamayurasana

I Ashtanga vinyasa systemet möter vi alla någonstans motstånd i form av asanas eller motstånd att faktiskt bara ställa oss på mattan att ta på löpskorna kan vara lättare eller gå på ett stepp pass(?).

Vi har alla olika bakrund. Olika motstånd. Olika drivkrafter.

Kanske din drivkraft inte är just att göra solhälsningarna, kan du då lägga rörelserna åt sidan och fokusera på andningen.
Är du stressad och har svårt att fokusera kan du då använda drishti helt maniskt och se hur det stillar sinnet.
Att bara göra din sekvens på mattan så många dagar som möjligt är formeln och när prestation och olika ställningar börjar hamna för mkt i fokus kom då ihåg att du lämnat yoga och gått över i sport(?).

Vi tävlar inte i astanga yoga, vi utför det, tillslut lever vi yoga. När händer det?
Jag har inte svaret bara teorier.
-Kanske när jag blir tårögd av medkänsla och glädje när yoginin på mattan brevid helt plötsligt har fler ställningar mer än mig och hon gör dom med sthira sukham (grannen köper en ferrari och kan ändå vara fullt närvarande med barnen..(?)::.
-Eller någon tar parkerings platsen mitt framför näsan på mig och jag skrattar och hoppas dom får en skön helg, att vila upp sig.
-När jag tar tillbaka mig själv från tankar av oro eller irritation och förstår att jag kan välja ett annat sätt att se på saker. Inget blir bättre för att jag är emot och hetsar upp mig.
-Kan komma i ro (varje dag) så mitt innersta kan fyllas med vetskapen att allt är bra.
Solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Vi är i en mörkare period men till midsommar kommer det att vara ljusare.
-Väljer mat och levende som gör mindre påverkan på moderjord.
Ja vem är jag att våga och kunna utala mig om vad som är yogiskt?
Visst har vi alla funnit oss i stunder där vi agerar fullt oyogiskt och ångrar det efteråt, kan det också vara yogiskt att lära av livet??????????????????????????

Det jag älskar med ashtanga yogan är att den lär mig tålamod.
Förr så var jag så drastisk i min åtgärder (ialllafall i huvudet), allt skulle ändras..på måndag, imorgon.. Nu vet jag att saker tar tid, ja jag menar år och det är resan mot målen inte målet i sig själv som är poängen.
Klyshigt men sant.

Resan mot denna position har varit lång (inlägg från -10)och jag vet inte om jag någon gång kommer att lista ut den. Den är fascinerande och har gett mig några nackspärrar…sommaren 09 var första gången jag gjorde den…

LOVE&RELAX

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s