Spänstig bärkrafthet & vibrerande balanserad energi är ledorden Ashtanga Vinyasayoga fyller mig med.
Ju mer plats som skapas både i tid och energi till varje enskild Asanas utan att den tappar sin del i Vinyasan, cirkeln sluts med chanting, savasana, pranayama & meditation så upplevs en djupare förståelse för Me Myself & I. Ett bra utgångsläge för att kunna leva i harmoni & medkänsla tillsammans med medmänniskor, djur & natur.
När Yoginin tillåter sig att värmas upp av solhälsningar, Moola och Uddiyana, tillsammans med en fri andning med ljud, ett fokus nära eller på/ i hennes kropp gör att hon smälter & kramas djupare in mot mittpunkten. Krama ur och vrida varenda led & muskel.
Tillslut har varenda cell hos yoginin lysts upp -klarhet genomsyrar hennes väsen.
En djupare närvaro infinner sig genom att hon under en längre tid mött upp på mattan. Möjligheten att skapa/bygga/ dreja sig in i Asanan från mittpunkten, andetag för andetag låta kroppen smältas in i Asanan & på 5 andetaget vara fullt förnöjd & släppa taget & gå vidare i Vinyasan. Ge plats till vad komma ska. Om och om igen.
Jag har en förkärlek till Ashtanga systemet by Sri K Pattabhi Jois. Inget val att hoppa över en Asana för att kroppen känns tung och sinnet upproriskt. Tvingas förlika mig med nuet och använda så mycket av ”beginners mind” och samtidigt dra nytta av alla tusentals försök som redan ligger bakom att forma kroppen in i något som har skapat obehag i kropp sinne och andning, paradoxalt så oerhört mycket frihet, utrymme och glädje. Utan att det skapar prestation, får mig att växa och inse det förgängliga i livet. Det enda konstanta -förändringen bor i rutiner och att göra det som för det yttre öga ser ut som samma Asana & Vinyasa dag ut & dag in. Bara mitt ego som sätter normerna för hur en Asana ska se ut eller ett vardagsliv eller familjeliv eller… Asteya -att inte själa, vare sig någon annans Asana, vardag, läppar, ja tillbaka till Ashtanga, helt enkelt vad Sri K Pattabi Jois myntade ”Do your practice”, en tänkvärd fras tycker jag som kan vändas till ”Do your life”;)
”Asana praktik ger mig en möjlighet att av”slöja” det som vid första känslan skapar frustation eller irritation. Förberedd för kaos när kropp, sinne & själ verkar i samklang”
Ett minne som dyker upp är när jag var i Mysore och praktiserade för Sri K Pattabhi Jois. Vid en tidpunkt på morgonen så var alla tre lärare närvarande i rummet Pattabhi, Saraswati & Sharat, just då jag skulle göra Supta Kurmasana, det värsta jag och alla mina koshas just där och då hade mött på yoga mattan. Kan vara så att alla tre befann sig i rummet hela tiden;) Jag hade så fullt upp och kikade aldrig runt förutom just när jag var på runt Bhudjapindasana för då försökte jag beräkna om jag skulle dra ut på Vinyasan eller göra den snabbare beroende på hur långt bort jag bedömde dom att vara. Försökte helt enkelt alltid smita från att bli assisterad eller som jag därochdå upplevde det torterad;) Min kropp ja hela mitt väsen hade mkt motstånd, som alla Asanas så låg ju motståndet som störst mellan öronen, rädslan för att att inte få luft var stor men störst var rädslan att fysiskt gå av på mitten. Såklart att de märkte eller rättare sagt ”alltid” assisterar i just den Asanan och jag upplevde det där och då att dom alltid sprang fram till mig, för inte en dag dom missade att assistera mig i den;) Några år senare när jag stalkade Sri K Pattabhi Jois runt Europa för att vara med på Ledd Primary så var såklart Sharat framme och assisterade mig i Supta Kurmasana. Skillnaden var att det då hade hunnit bli en total bliss att få lov att bli assisterad i just Supta Kurmasana, man slipper ju jobba så hårt själv, bara att slappna av och hänge sig, super lyxigt!
Kan det vara så det fungerar med Yoga Ashtanga vinyasa. Först är en Asana totalt omöjligt att komma ens i närheten själv, sedan så är det kul att få hjälp tills yoginin börjar få grepp om Asanan och då kommer nytt motstånd & hon hellre flyr en assistering, att göra den själv blir väldigt modifierad så det blir en bekvämare upplevelse av Asanan. Efter ett tag så börjar Asanan bli mer centrerad med assistans och läraren slutar assistera i den, för att yoginin nu ska hitta centrering själv -skit jobbigt, helt plötsligt så jublar yoginin när läraren väljer att ge assistans och efter det som känns ljusår bort så gör yoginin Asanan utan att ens lägga någon speciell bedömning (like/ dilike), den har blivit en naturlig del av min Tristana praktik.
För mig var nedåtgående hund oerhört jobbig första 10 åren, jag fick inte bak/ ned hälarna i golvet och fortfarande så är det inte en som jag jublar i, före den sista Vinyasan fram till avslutande mantra. Mina framåt roterade axlar och en oerhört svag skuldergördel har verkligen inte varit en fördel. Det är få gånger som jag möter en elev som är lika svag och inte litar på sig sjäv -där jag själv befann mig, de faller oftast tillslut för en annan yogastil vilket jag om någon verkligen förstår!
My way is not the highway!
Själv fylls jag av en så innerligt tacksamhet för min envishet & Ashtangans sinnesvidgande & berikande effekt på mitt väsen, en själsöppnande praktik. Hjärtligt tack alla de lärare och ”medyoginisar & yogisar” som genom sin egna praktik & närvaro inspirerat mig att stanna kvar på Ashtangayogans väg a lá Pattabhi Jois.
Jag, Sandra, en Ashtangi, som efter 20 år på mattan ännu inte hoppar igenom med raka ben eller lyfter fram och tillbaka på mattan utan fortfarande skuttar fram som en ko på grönbete, muutjiiihoo!
-Rörelser som kommer ifrån en barnslig längtan, att förstå mig själv, hur jag reagerar, agerar och projicerar min omgivning till att bli ett paradis eller ett helvete.
Att varje medvetet andetag , närvarande följa andetaget runt i kroppen ut i universum, tillbaka in i Nadis -utan bestämd destination, förhoppning att möta något nytt i varje nytt andetag, är det möjligt?
-Det enda jag vet, att mina stunder med mig själv i medveten rörelse som också innebär Chanting, Pranayama & Meditation gör att den där rösten som så ofta sagt att jag inte duger, som förvränger verkligheten -den blir snällare och pålitligare och jag föds på nytt.
Klara ögon, blickar det vackra i det alldagliga Rent sinne, ser möjligheter istället för brister Öron vässade, hör det vänliga i orden och skapar ljuvlig musik utav de mesta. Näsan, luktar dofter där andra inte känner nåt Huden känner den mjukaste sammet i allt den berör Munnen smakar, livets sötma från bittra blad
EN KÄRLEK SÅ STOR TILL DENNA TRADITION BEBOR MITT VÄSEN
LOVE & STAY TRUE TO YOU & YOU WILL END UP INCREDIBLY HAPPY
Yogachic 